Variabelombyte förnöjer.

Y:

(ensam). Det är också singulärt, hvad tjänstefolk är slarfigt nu för tiden! Jag bad henne sätta in 8v³+2 torrvedstickor i min fokus, det har hon naturligtvis glömt, och fokalkordan är sönder, så att man inte kan skjuta in spjället! Och tjufaktig är hon också, värre än en tam lemniskata!

X:

(knackar på).

Y:

Stig på!

X:

Det var då ena förbannade trappor -- man kan ju rent af få rebroussemang i smalbenen! God dag på dig, din gamle komplex! Hur i all världen kan man ha en sådan spiraltrappa -- --?

Y:

Helicoid, om jag får be. Hvem har jag den äran att tala med?

X:

Såå -- du känner inte igen mig -- du gjorde mig annars förr i tiden den äran att vara en funktion av mig. --

Y:

Å, bror X! Det var mig ett sant nöje att träffa dig. Projicera dig, käre bror!

X:

Tack ska du ha. Vi hade ändå bra mycket skoj tillsammans förr i tiden, hva? När du började bli så där smått diskontinuerlig, du, framåt småtimmarne! Hör du, apropos diskontinuerlig, har du några derivator nu för tiden? (Barnskrik höres: "Pappa -- --")

Y:

Ja, du kan själf höra.

X:

Är det första derivatan?

Y:

Nej, gunås så visst, det är sjette.
[Sjunger]:

Bäst jag i en Riemannsk yta
Larfvade omkring helt lugnt,
Kände jag mig tecken byta
Uti min förgreningspunkt --
Ty min söta Z sa: »ta
Icke allt för illa opp,
Men om än en derivata
Kunde kanske finnas hopp --»
Och vad mig beträffar, kunde
-- Tvifla ej derpå bror X --
Nog jag ännu få den sjunde,
Men tills dato räcker sex.

X:

Å tusan! Och jag som trodde du hade slutat upp med alla sfäriska excesser. -- Nå, du mår godt för resten?

Y:

Ja, jag kan gudskelof inte säga annat, men jag är så fasligt beroende, förstår du.

X:

Väl icke af mig heller?

Y:

Nej, jag har bytt om oberoende variabel; jag skall strax presentera dig. Z lilla!

Z

(sticker in hufvudet): Strax, gubben lille, jag skall bara laga så, att alla derivatorna få sina indices strukna till söndagen, och att vi få de där kubikrötterna stuvade till kvällen.

Y:

Ja, men inte för många decimaler, hör du det! Ser du, bror X, när man får sig ett argument och blir tabulerad -- med dubbel ingång, du du förstår -- så är det slut med oberoendet -- skulle man ha en liten inflexion i knävecken någon gång, när man kommer sent hem -- bums blir man utkastad i serie.

Z:

(inträder).

Y:

Tillåt mig presentera: Herr X, min fru.

Z:

En gammal bekant till min man, eller hur? Hr X kommer från Uppsala?

X:

Jaha.

Z:

Då känner väl min herre docenten Pf.?

X:

Tror jag det. Jag har just hälsningar från honom till dig bror Y. Han undrade, om du kom ihåg honom.

Y:

Jo, det kan du lita på. Vänta skall du få höra (sjunger):

(Mel: Du klagar, men du klagar dumt ...)

Det var en gång en tänkare
Uti matesens värld,
Viel grösser als Poincaré,
Än Weierstrass mer lärd.
Heroisk var den mannens stil,
Af samma slag som Gauss':
Es eilte stets der Pfannenstiel
Der Wissenschaft voraus.

I Göteborg man ammade
Den späde Pf. opp --
Men Upsala annammade
Hans ande och hans kropp.
Och när i saknad och i sorg
En gång han lämnat oss,
Få Upsala och Göteborg
Om hans staty väl slåss.

Er wurde bald privatdocent,
Så styf som ingen ann;
Ej kunde själfva Cato sändt
Mer rigorös en man.
Hvar matematisk disputats
Han skött som opponent
Och ledigt från sin gifna plats
Gjort ner sin respondent.

Författaren betraktade
Han som sin gifna pris
Och genast tog och slaktade
Med mördande bevis.
Und wenn ein armer Psittacus
Med lånta fjädrar kom --
Elev des grossen Mittacus --
Han vände stukad om.

Och for nån gång i Cassel hin
Och han blef för kavat,
Så blef han smord med vaselin
Af Pf:s fabrikat,
Och herr Dö Grön dog violett
Och gaf upp andan tvärt,
När Pfannenstiel tog i och lätt
Gaf honom snärt på snärt.

Und jedes Jahr auf "Dalar-E"
Er hat sich amüsiert.
Från tänkare till talare
Er wurde transformiert:
"Ach, Gräfin, mich nur liebest du,
Sei nicht für mich geniert",
Så sade han -- däri bestod
Die Rede, koncentriert.

Han höll sig till grefvinnorna,
Hat all's dabei versucht --
De andra sköna kvinnorna
Sie kannten Eifersucht.
Den hårde, stolte Pf., där
Sin segerstråt han gick,
De fingo sorgsna se efter --
Men fingo knappt en blick.

Det spel han mest gouterade,
Det var Lawn-tennis likt,
Och vildt han då huserade,
Ty ingen vän i slikt;
Men var man en åskådare,
Då sade man: "O nej --
Nog trippar han allt brådare,
Men tennis är det ej."

I Wagner och i Schumann opp
Han gick med lif och själ,
Och kanske har ännu man hopp,
Att förrn han dör ihjäl,
Han ger åt musikan en stil
Som ingen anat än,
Så att det sägs att Pfannenstiel
Här äfven danat den.

Så är vår store tänkare
För oss en kostlig fyr,
En fyr, ett ljus, en blänkare,
För hvilken mörkret flyr.
Af alla matematici
Han hälsas som en bror;
Och därför också gratis i
Vårt hjärtas rum han bor.

Z:

Hvilken stor man det måtte vara!

X:

Åh, pyramidalisk!

Z:

Jaså, är han kristalliserad?

X

(storskrattande): Tvärtom -- högeligen amorf och rätt knottrig ibland.

Y:

Kära Z lilla, du är allt bra naiv ändå; inte kan det finnas någonting kristalliseradt inom Upsala-matematiken inte. -- Men adjö med er på en liten stund; jag känner, att jag måste försvinna -- jag måste gå på ett visst nollställe inom ändlighetens område. Du stannar naturligtvis kvar till kvällen bror. (Tar behörig nyckel och går).

X

(ser sig omkring): Såå -- han tycks ha fått det rätt gentilt, sedan han bröt kontraktet med mig. Vi hade eljes gjort opp, att vi skulle ha litet geometriskt geschäft tillsammans, och han skulle vara ordinata åt mig. Lönen skulle icke ha klickat. Hm, det här går jag inte riktigt in på.

Z:

Men för all del, tag plats, hr X! Och var inte förtretad på min gubbe. Se, jag skall säga, det är inte alls så trefligt att gå och låtsas vara reel jämt, när man är komplex i själ och hjärta. Men får jag inte bjuda hr X på något? Jag har själf bakat ett slags rombiska klenät, som äro bra mycket bättre än våra vanliga polygonnät, det törs jag påstå.

X:

Låt oss icke krångla bort saken, min fru. Tillåt mig en fråga: är ni monogen?

Z:

Hr X, hvilka ord! Jag är den oberoende variabeln här i huset, och man riktar verkligen icke en sådan fråga till en oberoende variabel.

X:

Ja, men det är just er egenskap af sådan, som kräfver bevis. När jag rätt tänker efter, tror jag vi ha träffats förr, min fru. Ni var nog icke alldeles främmande för vårt lilla geometriska geschäft förr i tiden, fast då kallade ni er för S och spelade rollen af båglängd.

Z:

Nåja -- det måtte väl vara vanligt att byta om namn, när man gifter sig. För resten vet jag ej, hvad Ni har med mitt namn att göra.

X:

Å, rätt mycket. Det går inte för sig, ser ni, att byta om argument så där geschwindt som er man. Den ena koordinaten är så god som den andra. Är Y en funktion af båglängden, så är X det lika bra. Och jag svär vid Cartesii minne, att så sant som jag är rätvinklig koordinat, skall jag göra mina anspråk gällande. Jag vill ha derivator med afseende på er likaväl som den där diskontinuerliga stackaren.

Z:

Fy skäms, hr X! Ni är interpolerad! Jag ringer på en hjälpkvantitet, om ni inte går.

X:

Känner ni teorien för oskulerande element, min fru? Tillåt mig att få ge er ett exempel -- jag lofvar att kontakten skall bli af 4:de graden.

Z:

Akta er strupellips, min herre. (Fattar en ringklocka).

X:

Låt bli det där lilla paraboloidsegmentet, min fru! Tror ni jag är subnormal, så bedrar ni er (låser dörren). Märkvärdigt att här icke skall finnas en Guldins regel!

Z:

Hr X, jag får allvarligt uppmana er att konvergera mot dörren! Ni har allaredan gjort en alltför vågad limesöfvergång.

X:

Ack Z lilla, låt mig derivera er!

Z:

Tig!

X:

Eller låt mig få integrera er mekaniskt mellan vissa gränser!

Z:

Min gud, hvilka expressioner!

Y:

(Utifrån) Öppna! Hvad tusan skall ni sätta parentes kring er för? Öppna, Z.

X:

Jo, det brukas ibland kring binomer, som du vet.

Y:

Nej, drag åt raka asymptoten! Hvad innerst i origo vill det här säga? Öppna Z! (Dörren öppnas). -- Här går man och får tag i släktingar och bjuder dem hem, och så finner man point d'arrêt vid sin egen dörr. Stig på, mina vänner! (Quadr. Circ. och fru Hypotenusa inträda, Quadr. bär en cirkel, Hyp. figuren till Eukl. I:47). Får jag presentera: Hr X, oberoende variabel, Fröken Quadratura Circuli, Enkefru Hypotenusa! (Till Z) Hvad ser du så upprörd ut för, min gumma lilla?

Z

(Till Y): Å, den här X är förskräcklig; han har inte minsta hut i sig. Om du hade hört, hur han förolämpat mig!

Y:

Har han använt tvetydiga uttryck -- 0/0 ?

Z:

Å, mycket värre.

Y:

Godt, jag vill inte ställa till något kontinuerligt bråk i främmandes närvaro, men träffar jag honom på tu man hand på något lokus, så skall jag applicera en fotpunktskurva på hans kritiska punkt, det lovar jag.

Z:

Jag hoppas våra gäster ursäkta oss en stund, men ni vet själf, fru Hypotenusa, hur det är när man har familj. Får jag be er vara värdinna i mitt ställe. Kom nu, min gubbe, så skall du få höra den analytiska fortsättningen. (De gå).

Hyp.:

Hå hå ja ja. Är det inte förskräckliga tider vi lefva i, bäste hr X? Nu glunkas det ju om att hr Sinus lär stå i något förhållande till fröken Cosinus.

X:

Ja, och det värsta lär vara det, att förhållandet redan har följder: man talar om en liten Tangens.

Hyp.:

Ja, det är förfärligt. Nej, annat var det på salig Pytagoras' tid. Ja, när jag tänker på mina små oskyldiga kateter och på all den ondska vi lefva i nu för tiden -- radikaler, en hop skefva ytor och revolutionsytor, det allmänna begäret att bara slippa undan med approximationer, för att inte tala om rena irrationaliteter --

Quadr.:

Men min bästa tant, inga personliga hänsyftningar, om jag får be.

X:

Bästa fru Hypotenusa, ni torde vara alltför sträng i era omdömen.

Hyp.:

Ja, det tycker ni alla nu för tiden. Annat var det, när salig Pytagoras lefde. Det var en man, som kunde vara sträng mot sig själf, det. Jag mins ännu en gång, innan han utgifvit sin världsberömda multiplikationstabell, som inte är antikverad än idag, huru han sade till mig: »Hypotenusa», sa' han, »jag har en instinktmässig aning, som måste komma det rätta mycket nära, om resultatet af räkneoperationen 2 gånger 2, men jag vill inte publicera den ännu, ty en matematiker får lof att hålla på det rigorösa.» Han tålde inte några approximationer, han, inte.

X:

Ja, det var en stor man. Han är nu hos Gauss.

Hyp.

(häftigt): Gauss är väl hos honom, menar ni väl.

X:

Ja, ja. De äro hos varandra.

Hyp.:

Ja, nu, mitt unga herrskap, få ni underhålla hvarandra. Jag är en gammal människa och förstår mig inte på allt modernt krims-krams. Dessutom har det gått litet sönder på konstruktionen här i 47:an, och när man har fått ett namn, så får man lof att hålla något på propretén, därför tog jag figuren med mig för att fiffa opp litet.

X:

Ni har säkert fått höra många oförtjänta förebråelser, min fröken.

Quadr.:

Ack ja! Det har gått mig som mina väninnor, Duplicatio Cubi och Tisectio Anguli. Därför blir jag också så glad, när jag träffar någon, som förstår mig, och det skall ni helt säkert göra, hr X.

X:

Utan tvifvel. Hur står det eljes till med Trisectio Anguli nu för tiden?

Quadr.:

Stackare, hon är allt på utförsbacken. Det är egentligen bara en halffånig skollärare i Upsala-trakten, som håller på med henne ännu. När man lutar något åt det mystiska, blir man så lätt missförstådd. Men ni, hr X, ni har ju också anlag i den riktningen -- ni är ju själf en obekant storhet.

X:

Ja, inom algebran.

Quadr.:

Vi sympatisera bestämdt mycket. Tror ni också på spiritism? Ni är bestämdt ett utmärkt medium.

X:

Ja -- aritmetiskt, mellan 0 och 2x.

Quadr.:

Vet ni, häromdagen hade jag ett spiritistiskt samtal med gamle Ludolph van Ceulen, och han var inte för artig. »Du får aldrig någon man, Quadratura lilla», sade han, »alltsedan Lindemanns afhandling 'Über die Ludolphsche Zahl' törs ingen så mycket som se åt mig ens.»

X:

Det var plumpt sagdt. Han borde sagt, att den man skulle känna sig lycklig, som finge egna sitt lif åt utforskandet af hela ert mystiska väsen.

Quadr.

(afsides): Han älskar mig! O, hr X, ni är en varmhjärtad, ädel själ! Att ni måste gå obekant genom världen! Algebran är bra orättvis.

X:

Visserligen, men den har sina sidor. Har ni hört talas om konjugatexpressioner, fröken Circuli?

Quadr.

(förlägen): Åh -- hr X!

Z

(kommer in): Ursäkta, lilla Hypotenusa! Hör du, hur mår dina båda små kateter?

Hyp.:

Jo, tack Z lilla, den längste fick plats häromdagen -- blef inskrifven i en cirkel.

Z:

Nå, jag gratulerar.

Hyp.:

Men nu är det tid för oss att eliminera oss. Kom, Quadratura lilla! Farväl, bäste Z. Tjänarinna, hr X.

X:

Jag rullar mig.

Hyp.:

Å, inga cykloider för min skull, jag ber. (De gå. Quadratura glömmer sitt emblem.)

X:

Ja, jag tror jag också skall rekommendera mig, min fru. Jag anser mig inte riktigt honett behandlad af er man, och jag har också, som jag haft äran försäkra er, vissa anspråk på er egen person. Ni skall möjligen få höra af mig. Emellertid rekommenderar jag mig.

Z:

Inte fullt så hastigt, om jag får be. Vi ha allt litet sammansatt intresseräkning att göra upp först. Här kommer min man.

Y

(inträder): Jo, det här är snygga historier jag hör af hustru min. Jag säger upp duskapet med er, herre!

X

(som slagit sig ner igen): Allt för gärna, din gamle schajas till löpande ordinat!

Y:

Inte löper jag efter andras fruar åtminstone. Löpande koordinat kan du vara själf.

X:

Ja, men nog har du alltid brukat löpa åstad i ogjordt väder.

Y:

Att du kan bete dig så mot en gammal kamrat, som har fått lunka i väg mellan alla möjliga maxima och minima för att du skulle få ligga och dra dig utefter X axeln, som en lus på en tjärad sticka!

X:

Du skulle ju säga upp duskapet, tyckte jag? Förresten är det du, som burit dig illa åt mot mig. Man byter inte om oberoende variabel så där nonchalant, utan att underrätta ens.

Y:

Du har förolämpat min hustru. Du är en skurk. Jag utmanar dig.

X:

Hjärtans gärna. På Voltas pistol?

Y:

Det är inte ett rent matematiskt vapen.

X:

Eller på stickhäfvert?

Y:

Det är inte häller något matematiskt vapen. Jag föreslår lineal.

X:

Jag tycker att passare passar bättre, men det gör detsamma.

Z:

Min älskade gubbe, inte kan du vilja ge dig i strid med den där rysliga människan? Tänk på din egen Z och dina sex små stackars oskyldiga derivator! Hur skulle det gå, om du fölle ifrån? De skulle ju inte våga vara med på den allra enklaste differentialekvation utan att behöfva befara att få se sin ordning nedsättas, eftersom den beroende variabeln saknas! Besinna dig -- skall jag springa efter en konstapel?

X:

Tjänar intet till att springa efter någon sorts staplar, min fru, -- jag hör inte under fysikens domvärjo.

Quadr.

(inträder): Ursäkta, att jag kommer igen, men jag glömde visst min cirkel -- men hvad vill detta säga? Har det händt något ledsamt?

Z:

Tänk dig, Quadratura -- en duell -- för min skull -- min man har utmanat honom där.

Quadr.:

En duell! -- O så romantiskt! Men det får inte ske -- ni får inte blottställa ert lif, hr X -- det är för dyrbart att offras i onödan.

Z:

Hjälp mig att förhindra det här förskräckliga tilltaget.

Quadr.:

O, hr X -- hur svårt ni än kan ha blifvit förfördelad, så afstå från denna duell -- för min skull, hr X, för min skull! Tänk om ni finge en sekant bakom lifvet!

Z:

Älskade gubbe -- att det skall vara för mig, som du vill offra dig -- den tanken kan jag aldrig uthärda! Tänk om du finge en bissektris i skallen! Tag tillbaka din utmaning, jag besvär dig!

X:

Fröken Circuli! Ert deltagande gör mig lycklig mer än jag kan säga -- men jag har blifvit utmanad och kan ej vägra att slåss.

[Tillbaka]